tisdag 5 januari 2016

The Raven Boys av Maggie Stiefvater

The Raven Boys av Maggie Stiefvater
Antal sidor: 416
Förlag: Scholastic Press
Release: September 2012
Serie: The Raven Cycle #1
Svensk titel: Kretsen

“There are only two reasons a non-seer would see a spirit on St. Mark’s Eve,” Neeve said. “Either you’re his true love . . . or you killed him.”

Every year, Blue Sargent stands next to her clairvoyant mother as the soon-to-be dead walk past. Blue herself never sees them—not until this year, when a boy emerges from the dark and speaks directly to her.

His name is Gansey, and Blue soon discovers that he is a rich student at Aglionby, the local private school. Blue has a policy of staying away from Aglionby boys. Known as Raven Boys, they can only mean trouble.

But Blue is drawn to Gansey, in a way she can’t entirely explain. He has it all—family money, good looks, devoted friends—but he’s looking for much more than that. He is on a quest that has encompassed three other Raven Boys: Adam, the scholarship student who resents all the privilege around him; Ronan, the fierce soul who ranges from anger to despair; and Noah, the taciturn watcher of the four, who notices many things but says very little.

For as long as she can remember, Blue has been warned that she will cause her true love to die. She never thought this would be a problem. But now, as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure anymore.

Y'all, kan jag gå med i the Stiefvater bandwagon? Lovar att tygla in svengelskan i så fall (psych). Jag kommer ihåg att jag läste ungefär halva Shiver för flera år sedan, men den kändes lite för Twilight-ig under en väldigt Twilight-ig era. Jag kommer inte direkt ihåg särskilt mycket om språket eller prosan, men nu vet jag säkert att Stiefvater har talang; det gäller bara att hitta den rätta boken. Och The Raven Boys känns helt enkelt rätt.

Jag tycker om i stort sett de flesta karaktärer. Speciellt Ravenkillarna har var och en något som särskiljer dem. Medan Blue inte ger samma intryck av distinktion, betyder det inte att hon är orealistisk eller tråkig. Nej, jag tycker om henne, och ser fram emot att se hur hon utvecklas vidare i serien, särskilt i förhållande till vänskapsbanden och liknande.

En av bokens höjdpunkter är förstås onekligen mytologin. Den är så rik och innovativ! Och den gör handlingen väldigt rik i sin tur. Det här är en sådan där bok jag tycker om för att den fungerar på flera nivåer, främst karaktärs- och handlingsmässigt. Det är inte bara en bra bok, utan det är en bra berättelse.

Ibland kändes det kanske som om det fattades en viss fyllnad, en känsla som pekade på att det kanske behövdes lite mer djup, men det är liksom en klassisk första-boken-i-en-serie-känsla, som oftast innebär att det bara kommer att bli bättre framöver. Efter den här boken har man ju lärt känna världen och anknutit sig till den, och jag kan tänka mig att upplevelserna hos både författare och läsare kommer att bli starkare härefter.

fredag 1 januari 2016

Cinder av Marissa Meyer

Cinder av Marissa Meyer
Antal sidor: 390
Förlag: Feiwel & Friends
Release: Januari 2012
Serie: The Lunar Chronicles #1

Humans and androids crowd the raucous streets of New Beijing. A deadly plague ravages the population. From space, a ruthless lunar people watch, waiting to make their move. No one knows that Earth’s fate hinges on one girl.

Cinder, a gifted mechanic, is a cyborg. She’s a second-class citizen with a mysterious past, reviled by her stepmother and blamed for her stepsister’s illness. But when her life becomes intertwined with the handsome Prince Kai’s, she suddenly finds herself at the center of an intergalactic struggle, and a forbidden attraction. Caught between duty and freedom, loyalty and betrayal, she must uncover secrets about her past in order to protect her world’s future. Because there is something unusual about Cinder, something that others would kill for.

Cinder är en sådan där bok som flyter på bra i många aspekter. Dess styrkor ställer dess brister i skuggan. Narrativet antyder på en komplex värld, men storyn är inte överdrivet komplex för det. Karaktärerna tycker jag om (Iko!!!). Boken går heller inte för djupt in i filosofi om mänsklighet eller något. Det är liksom tydligt att det här är en berättelse för människor om människor. Den här boken får mig att inse hur jag föredrar när man får exposition till en värld genom att uppleva den som om den vore normen. Show and don't tell, ni vet? Det skulle kanske kunna förekomma lite mer skildring av kulturen, däremot. Jag vet att Eastern Commonwealth skulle vara en blandning av kultur från öst och väst (à la Firefly <3), men den kändes kanske lite väl västerländsk?

Jag har sett recensioner som ifrågasätter cyborgnaturen inom narrativet, och därmed tycker att det ska klargöras vad det verkligen innebär att vara cyborg etc. Kanske har jag mer erfarenhet med sci-fi eller är mer filosofiskt stadgad i min världssyn, men det framgick liksom så tydligt för mig att det hela var underförstått och att det passade som underförstått. Cinders självkänsla gällande just sin natur är ju så typiskt växande ungdomlig människa att det inte kan vara fråga om något annat. Det är bara lemmar och verktyg. De har inte ersatt hennes hjärna. Hon har helt enkelt cybernetiska implantat och verktyg som hjälper henne. Hela världsskildringen förtydligar på det där underförstådda sättet just hur mänskliga alla är. Alla de som diskriminerar mot sina medmänniskor? Väldigt mänskliga.

Och på tal om världsskildringen så gillar jag Cinders bristande världssyn. "Åh, jag mår inte helt bra av hur folk ser ner på mig för att jag är främmande. Åh nej, utländska månmänniskor! Sådana barbarer och vildar! Jag känner inte igen mitt eget hyckleri för jag är en tonårig flicka som fortfarande lär sig om världen. Det är ju nästan som om jag bara är mänsklig." Oh wait.

Sagoaspektet gjorde förstås en del av storyn förutsägbar, men då på ett bra sätt. Det lät en som läsare spekulera över eventuella händelser och innebörder, och rent symboliskt sätt hade den här historien stunder av briljans. Parallellerna var just lagom passande utan att bli överdrivna.

Däremot förutsåg jag tvisten i slutet lååååååååååångt innan den avslöjades, men ledtrådarna skulle ju inte vara där om Meyer inte ville ge en möjligheten att lista ut det själv. Så det är väl lite subjektivt gällande om läsare tycker det är bra eller dåligt. Själv bryr jag mig inte så mycket, Jag gillar det där triumferande ögonblicket man ibland upplever i böcker: "Hah! Vad var det jag sa?"

Slutet var ganska abrupt. Först var jag under intrycket att boken skulle avsluta just Cinders personliga historia, så jag blev lite förvirrad när det bara uppkom fler och fler olösta trådar än någonsin mot slutet. Det blev då uppenbart att slutledningen är långt ifrån nära, och att det här bara är början på något större. Så nu är jag glad över att det tog mig rätt lång tid innan jag påbörjade den här serien. Läsmaraton säger du? Sign me up! Jag ser fram emot att få se Cinder igen, och alla andra sagofigurer som komma skall.

måndag 10 september 2012

Det är jag som är Caroline av Peter Barlach

Det är jag som är Caroline av Peter Barlach
Antal sidor: 320
Förlag: Bonnier Carlsen
Release: September 2012

"'Men flytta hemifrån då, för fan!' Det är nästan en timme sedan mamma skrek de magiska orden, men de klingar fortfarande som en skön refräng i huvudet. Det var allt jag behövde höra." 

Caroline, 17 år, en kall vinterkväll i Orminge centrum, iklädd jeansjacka.

På bara några veckor har Caroline fixat boende, jobb och dunjacka. Med charm och självförtroende knockar hon sin omgivning. Överlevaren Caroline är den felande länken mellan Pippi Långstrump och Lisbeth Salander.

Under en vinter får vi följa Caroline på hennes ensamma, envisa flykt undan sin mamma. Hon träffar bland andra Andreas, som hyr ut sina bortresta föräldrars matkällare för tusen kronor i månaden. Och Joakim, en gift man som raggar upp henne i delikatessdisken där hon jobbar. Men viktigast för henne blir Stephanie; en 40-årig före detta knarkare och modell som numera bara missbrukar kaffe och treo och pluggar till sjuksköterska. Stephanie är den enda som vågar ställa frågan: "Varför flyr du från din mamma, Caroline?".
Synopsis från Goodreads.

Jag hade inte särskilt många förväntningar när jag började läsa den här boken. Jag har inte särskilt mycket erfarenhet med just svenska ungdomsböcker. Om jag inte hade tänkt på det innan, var det ändå oundvikligt att komma på det en bit in i boken, för den skyr definitivt inte undan från att skildra ämnen som man sällan finner i t ex. amerikansk YA.

I alla fall. Man skulle inte kunna skriva en recension av denna bok utan att fokusera på själva Caroline. Inte ens titeln undgår från denna regel. Caroline är då huvudkaraktären, och hon är för det mesta allt annan än osäker, och det uppskattade jag. Ur vissa perspektiv skulle man kanske se henne som överdrivet arrogant och självsäker, men det finns en viss nivå av osäkerhet som ger det hela en väldigt bra balans.

Språket i boken är ganska realistiskt. Det uppstår en del ord och fraser jag aldrig använder direkt, men detta kan förstås ha att göra med miljön och var boken utspelar sig. Vad vet jag, liksom?

Allt som allt gillar jag Caroline. Hon är en bra karaktär. Visst kan det kännas som att det ofta centrerars allt för mycket om henne, men med en titel som denna borde man kanske inte förvänta sig något annat. Och det är en bra sak.

En annan karaktär jag gillar var då Stephanie. Andra biroller var förstås också intressanta, men eftersom denna karaktär skildrades i det bästa ljuset är det svårt för en att fatta tycke för andra karaktärer.

Vissa av alla scenarion i boken kändes ibland lite overkliga, och dessa ledde till mer scenarion som man kan tveka lita över, men sammansatt blir det hela en rätt spännande bok med en intressant handling skriven i bra takt.

måndag 25 juni 2012

Sverige 2017 av John Lapidus

Sverige 2017 av John Lapidus
Antal sidor: 221
Förlag: Lapidus Förlag
Release: 12:e oktober 2011

Året är 2017 och Stefan Löfven är statsminister. I Tyskland vill den nystartade Rörelsen infära ett samhällssystem som frigör tid och minskar kapitalets makt över människor och miljö. Nu föds samma tanke även i Sverige. Folk samlas i tusental på gator och torg. En utmaning för hela Europa men också för socialdemokraten Anders Bergman som känner trycket från avhoppade partikamrater och pressas av kommunisten Mia Lundström när deras vägar åter möts.
Synopsis från bokens baksida.

Jag kan inte direkt säga att jag kan ta ställning bland åsikterna som skildras i denna bok. Politik är något jag aldrig varit intresserad av, och inte heller givit någon stor ansats av att förstå. Dessutom kan jag säga att vuxenlitteratur inte heller är ett typiskt element för mig, men jag kan prata om denna boks litterära värde på något visst sätt i alla fall.

Kort sagt är detta en lättläst bok som man ganska enkelt tar sig igenom. Hos vissa kanske den väcker många tankar, vare sig de är för eller emot bokens handling. Boken är relativt kort och den använder ingen stor prosa. Det passar enligt mig rätt bra med handlingen och vad den försöker säga. Vad som mer gör boken lätt att ta sig igenom är det faktum att den inte idiotförklarar läsaren, om nu denne inte skulle vara särskilt insatt i politik. Det hela skildras på en nivå som inte kräver allt för mycket. Det blir mycket politiskt snack och för det mesta kände jag att jag kunde hänga med.

En sak jag blir tveksam över är hur nära framtiden är, och hur det i sin tur kopplas till att själva statsministern är en riktigt människa. Dessutom har vi det faktum att denna karaktär tidigare var Juholt, men i denna upplaga har ändrats till Löfven, just för att hänga med i tiden. Därför undrar, hur smart är det att använda en verklig människa i något sådant här? Jag menar inte att tracka ner på författaren med det här, utan undrar genuint vad ni tycker om detta? Hade det kanske varit bättre att hitta på en helt fiktiv karaktär?

Historien berättas ur en medelålders mans perspektiv, därmed ett helt nytt perspektiv för mig. Det var intressant, det blev en del privatliv, men det sköts liksom åt sidan för att politik. Visst, huvudpersonens handlingar och dylikt triggades av bland annat privatliv, men det känns som att om dessa handlingar skulle uppskattas fullt skulle man kanske utvecklat mer på det som triggade dem.

Allt som allt är det en hyfsat lättläst bok som nog inte faller alla i smaken. För att fullt uppskatta den måste man kanske vara mer politiskt engagerad. På en professionell nivå, åsiktsmässigt, vet jag inte var den ligger. Jag vet bara vilken sorts nivå den möjligtvis kan ha när det gäller mer generell litteraturuppskattning. Men det varierar helt enkelt från människa till människa.

lördag 16 juni 2012

Varma kroppar av Isaac Marion

Varma kroppar av Isaac Marion
Antal sidor: 287
Förlag: Mix Förlag
Release: 1:a februari 2012 (ursprungligen 28:e oktober 2010)
Originaltitel: Warm Bodies

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.

Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv. 

Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever. 

Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid. 
Synopsis kommer härifrån.

Man kan lugnt säga att R är den mest unika zombie jag någonsin stött på, och han är högst troligen denna romans högpunkt. Om det inte vore för honom hade boken troligen varit en i mängden av alla zombieromaner. Själva boken är inte fullt i min smak och jag finner den mest medelmåttig, men något som dock lyser upp det hela är som sagt R. Jag uppskattar hans fullt utvecklade och filosofiska tankar. Vid vissa tillfällen kändes denna utvecklade prosa aningen overklig, men för det mesta kom den att vara en fördel.

Jag är inte överförtjust i zombier, och det är inget direkt unikt med dem i detta universum, men de var ändå ett helt okej val plot-wise.

Karaktärerna står inte ut överdrivet mycket, men kärleksintresset Julie är helt okej och hon kan stå upp för sig själv, vilket förstås är bra.

Själva zombieheten hos protagonisten är kanske inte fullt så tilltalande, och kunde inte direkt uppskatta det när han gick runt och åt hjärnor, men det hela fungerade som en bra trigger för handlingen, och boken tar därmed upp en hel del ämnen.

Jag måste säga att boken var en aning seg, men det är den sortens seghet som märks av en del och inte alls uppfattas av andra. Jag tror uppskattningen av denna bok beror helt på smak. Vissa kommer älska den. Vissa kommer inte det. Jag befinner mig någonstans mittemellan. Ett bra tidsfördriv helt enkelt, men trots de filosofiska tankarna tog jag den inte alltför seriöst.

fredag 1 juni 2012

Grattis på 2-årsdagen, Underbart Bokberoende!

...eller ja, två år och 4 dagarsdagen. Jag lyckades göra samma sak som förra året: Jag glömde bort min bloggs födelsedag för ett tag.

Bloggen fyllde alltså två år i måndags, den 28:e maj. Det känns nästan lite overkligt att den har hängt med mig så länge nu. Jag kommer liksom knappt ihåg hur det var först. Så då kom jag på, why not take a trip down memory lane? (Jag har ingen aning om hur man potentiellt skulle kunna säga det där på svenska.)

Mitt allra första inlägg var en recension av Melissa Marrs Wicked Lovely, och om jag inte misstar mig bland alla banners i mappen, så såg den dåvarande bannern ut som följande:


En aning annorlunda, eller hur? Tänk så tiden går liksom. Bara för att tänkte jag att jag kunde visa resten av dem. Någon som känner igen dem, möjligtvis?






Och till sist den nuvarande förstås. Jag har tyvärr inte sparat själva designerna eller layouterna, men nåväl, man blir lagom nostalgisk av bara de här bilderna. Någon mer som gillar nostalgi?

måndag 28 maj 2012

Cover reveal: Days of Blood & Starlight


Days of Blood & Starlight är uppföljaren till Daughter of Smoke & Bone, och de är båda skrivna av författaren Laini Taylor.