fredag 4 februari 2011

Sprängaren av Liza Marklund

(Recensionen är möjligen lite annorlunda uppbyggd mot hur mina recensioner brukar se ut. Detta är för att boken lästes som skolarbete, och recensionen är skriven efter en mall.)

Sprängaren av Liza Marklund
Antal sidor: 419
Förlag: Ordupplaget
Release: 1998
Serie: Annika Bengtzon

Sprängaren av Liza Marklund gavs ut under 1998 och den klassas som en hårdkokt deckare. Annika Bengtzon, chef på kriminalavdelningen på den fiktiva tidningen Kvällspressen, börjar gräva runt i mysteriet gällande sprängningen på Victoriastadion och mordet på Christina Furhage, som baserats på det faktum att Sverige möjligtvis skulle få vara värd för OS 2004. Annika gräver sig djupare in i mordet, och under bokens gång inträffar åtskilliga andra sprängningar som hon är fast besluten om att lösa.

Annika Bengtzon är enligt sig själv främst en människa, sedan en mamma, och slutligen en journalist. Hon jobbar som kriminaljournalist på tidningen Kvällspressen, och hon har nyligen blivit befordrad till chef på sin avdelning, och håller fortfarande på att anpassa sig. Hon är en småbarnsmamma till sonen Kalle och dottern Ellen, som hon har tillsammans med maken Thomas. Hon tar sitt jobb på fullaste allvar och är därför väldigt uppskattad av till exempel chefen. Hon ogillas dock av ett antal kollegor, som tycker att hennes temperament är något överdrivet, vilket jag som läsare delvis håller med om. Hon är annars godhjärtad, kunnig och allvarsam. Utöver Annika, så har Marklund även skapat en grupp av mycket trovärdiga karaktärer som man får lära känna genom berättelsens gång. Det fanns tyvärr ingen jag fattade tycke för, eller någon jag sympatiserade med, men huvudkaraktären och diverse biroller var som sagt högst trovärdiga, och Marklund har målat upp dem på ett bra sätt.

Historien utspelar sig troligen på sent nittiotal, och den tar plats i Stockholm, på ett flertal ställen som beskrivs till en viss grad, på ett sätt som gör att man enkelt kan se dem framför sig. Prosan tog ett tag att vänja sig vid, och den var av en sort jag inte föredrar, kan man säga. Texten var simpel, och i min åsikt inte särskilt vacker, men Marklund fick i alla fall fram vad hon ville säga. Protagonisten är Annika och det mesta av berättelsen är i hennes synvinkel. Perspektivet ändras dock då och då och man får en inblick i birollernas tankar och handlingar, så som det ofta görs i böcker berättade i tredje person, just som denna. Beskrivningarna är något bristande, men dialogerna är betydligt bättre och högt trovärdiga. Boken är definitivt inget mästerverk och den är bristfällig. Den är inte särskilt njutbar, och inte heller särskilt gripande: två egenskaper som jag anser att en bra bok borde inneha. Jag tror att man måste tycka om genren för att kunna uppskatta boken till fullo. Boken har alltså något litterärt värde, bara inte för mig. Ärligt talat var det lite av en lättnad när jag stängde igen boken för sista gången.


1 kommentar:

  1. Jag läste Nobels Testamente av Liza Marklund men lackade på alla familjeproblem och annat som hamnar ivägen för själva handlingen. Är inte heller så förtjust i deckare :)

    SvaraRadera