lördag 29 oktober 2011

Ulrike och kriget av Vibeke Olsson


Ulrike och kriget är skriven av Vibeke Olsson och gavs ut 1975. Boken handlar alltså om Ulrike, som endast är tolv år i bokens början och bor i München. Under sin uppväxt har hon blivit utsatt för nationalsocialisternas propaganda, och tror nu blint på Führern som säger att det han gör är det bästa för Tyskland och att de onekligen kommer vinna kriget som just brutit ut.

Man får följa Ulrikes liv från tolv år till arton, och under hela den tiden utvecklas hon. Hon är mestadels väldigt naiv när det gäller världen omkring henne, troligen på grund av den hjärntvättning hon genomgått omedvetet. Ulrike anmäler till exempel frivilligt de som har egna åsikter och går emot Führern. Först kanske man har svårt att sympatisera med Ulrike, och finner ofta sig själv med att vilja dunka huvudet i bordet åt naiviteten. Man lär sig dock att känna för henne, såväl som avsky världen runtom henne. Som person är hon ganska säker gällande sitt uppträdande. Däremot skiner osäkerheten igenom när hon bland annat ser på sig själv. Samtidigt som hon har behövt växa upp, är hon ändå fortfarande en typisk tonåring. Detta är mänsklighet om något.

Personerna i hennes närhet är främst hennes familj, exklusive hennes pappa, som är frånvarande under den mesta av tiden eftersom han är ute i kriget. Nämnda person är en bitter man med temperament, medan hans fru i kontrast är väldigt mild. Hon är alltid snäll mot Ulrike, och är en god människa. Hon fruktar kriget, vilket är något Ulrike skäms över. I bokens början föder modern en ny son (desförinnan hade de två), ett så kallat krigsbarn. Ulrike är det äldsta barnet i familjen. Därför får hon ta en hel del ansvar, och får i och med kriget växa upp mycket fortare än i vanliga fall.

Detta är en historisk roman som skildrar krig och spekulerar över ett perspektiv som kanske inte utforskats så mycket tidigare. Mycket har skrivits om förintelsens offer, men efter att ha läst denna bok inser jag att det fanns ännu en sorts offer, nämligen den unga tyska befolkningen. På sätt och vis tas deras fria vilja ifrån dem. De får inte tänka vad de vill, utan får inpräntat i hjärnan exakt vad de ska tänka: judar och dylikt är hemska, och det Führern säger är vad som gäller. De får endast inbillningen av fri vilja och tänkande.

Författaren är inte rädd för att visa sanningen. Det är subtilt, gömt bland Ulrikes egna ord. Berättarrösten är begränsad till Ulrikes tillbakablickar och tankar, men ändå sägs så mycket mer än det Ulrike faktiskt tänker på.

Detta är en minst sagt intressant bok med ett trovärdigt händelseförlopp – inte bara för att det är historiskt korrekt. Språket hanteras väl med berättarrösten. Stundvis är det detaljrikt och ganska trivialt, och stundvis är det väldigt kortfattat. Även om inte karaktärerna beskrivs särskilt utförligt eller utforskas så mycket av protagonisten, syns de som personer mycket väl genom sina handlingar. Ulrike har många tankar genom bokens gång. Inte mycket sägs om miljön, men detta finner jag trovärdigt, och det ger liksom någonting till handlingen. Berättaren är en tonårig flicka, som måste prioritera, ta ansvar; att tänka på ytliga och obetydliga saker har hon inte tid med. Hon bor i en stad, som många andra människor.

Boken är som sagt ganska kortfattad, och det gör att den blir mer lättläst. Ulrike har ett språk man kan hänga med i. Tidsmässigt tror jag att det stämmer ganska bra också. Själv levde jag inte på 30- eller 40-talet, och jag har inte heller läst mycket litteratur från just den tiden, men det känns faktiskt trovärdigt, även om boken inte ens är skriven på språket som karaktärerna själva talar.

Huvudtemat är krig, och även mod. Jag tror att författaren ämnade att utforska historien, men samtidigt även mänskligheten. Varför gick kriget så långt som det gick, och varför var folket villigt att delta?

Eftersom boken är kort och språket är enkelt, läser man ut den väldigt snabbt. Dessa är dock inte de enda anledningarna. Medan boken kanske inte är så gripande att man verkligen inte kan släppa den, är den fortfarande intressant, och när man når slutet på sidan vill man faktiskt gärna fortsätta och vända blad.

Man kan relatera till boken, eftersom Ulrike, trots allt, i grund och botten faktiskt är en vanlig tonåring som går igenom samma tvivel som de flesta andra tonåringar.

Slutet var inte oväntat, eftersom jag faktiskt tagit med mig något från historialektionerna. Tyskarnas nederlag kom lite som ett tyst slag för läsaren. Det händer så snabbt, och samtidigt lite långsamt på det där spända, utdragna sättet. Boken var kort, och man hade inte tillbringat så där jättemycket tid med Ulrike, så jag kunde inte sympatisera fullt ut, men författaren lyckades faktiskt ändå frambringa några känslor hos mig. Sympati, sorg, och en viss sorts glädje av att det var över. Lidandet skulle kanske fortsätta, men Hitler fanns inte mer, och man var på väg någonstans, även om det självklart inte var så tydligt för Ulrike själv.



Det här är ingen bok man läser endast för nöjes skull. Då har man valt fel bok. Den ger inga glada känslor, ingen upprymdhet eller kärlek för världen. Vad den dock ger är insikt, vilket är något jag uppskattar.



1 kommentar:

  1. För ännu mer perspektiv på hur tyskarna hade det under kriget och tiden efter, läs fortsättningen Ulrike och freden. Den gav mig en bild som jag nästan inte hade någon aning om!

    SvaraRadera