tisdag 27 december 2011

Divergent av Veronica Roth

Divergent av Veronica Roth
Antal sidor: 489
Förlag: Katherine Tegen Books
Release: Maj 2011

In Beatrice Prior's dystopian Chicago, society is divided into five factions, each dedicated to the cultivation of a particular virtue--Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful) and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which the will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is--she can't have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herself.


During the highly competitive initiation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are—and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she's chosen. But Tris also has a secret, one she's kept hidden from everyone because she's been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly perfect society, she also learns that her secret might help her save those she loves… or it might destroy her.
Synopsis från Goodreads.

Ni vet hur man ibland (eller sällan) stöter på böcker som greppar tag om en, vägrar släppa en, och gör så att så fort man är klar med den får man känslan av att man inte vågar läsa någon annan bok, för den kommer inte leva upp mot det man just upplevt? Well, det hände just mig, och boken var Divergent av Veronica Roth.

Under hela läsningen var boken som fastklistrad i mina händer, och när den alltför snabbt var slut, kände jag något jag inte ens är säker på att jag kan förklara. Tomhet över att den var över. Glädje över att jag läst något så bra. Beundran för författaren och världen hon skapat. Och förstås längtan efter att få läsa den om och om igen. Samtidigt är sistnämnda känsla motsägande och svår att hantera, eftersom jag ärligt talat inte vågar göra det än. Tänk så tröttnar jag på historien? Det här är otvivelaktigt den sorts bok som stannar kvar hos en långt efter att man slutligen lyckas andas igen efter att ha varit andlös. Jag tror ärligt talat att det var den bästa boken jag läste under hela året.

Jag älskar karaktärerna. Jag älskar Tris, och jag älskar att få se henne transformeras till den hon är, och samtidigt alltid har varit. Jag älskar Four, och jag älskar alla andra älskvärda karaktärer. De avskyvärda avskyr jag som om de vore riktiga människor, så jag är definitivt i förundran av Roth som lyckats göra detta mot mig. Alltigenom boken hade jag alla möjliga sorters tankar, men mest följde jag med i turen, som nämnvärt blev en berg-och dalbana av andlöshet desto närmre slutet man kom. Vad som förvånade mig var att jag var så fördjupad i karaktärernas känslor och dylikt. Vanligtvis brukar detta inte hända mig, men det är bara något med den här boken som får fram det ur mig. Det är minst sagt häpnadsväckande.

Varje gång jag lyckades lista ut och förutse något långt innan det avslöjades, fick jag känna något slags triumf och glädje, istället för att tänka "Men nähä, hur uppenbart var inte det?" Jag liksom anknöt mig till boken på en så djup nivå att jag som sagt kände sådan triumf. Och visst, man kan säga att det bara är en bok, men kom igen, jag är en läsare. Man ska väl vara galen? Galet förälskad i orden, alltså.

Något mer jag älskade, som någon som verkligen är intresserad av dystopi (så länge den görs rätt), var förstås världen. Den annalkande revolten och konspirationen, såväl som samhällets struktur. Psykologin i det hela, ifrågasättandet av människors personlighet och integritet. Personlighetens konsistens och det faktum att regimen verkar vänta sig så lite av människor, att alla enkelt kan delas upp i fem kategorier och att de sedan kan generaliseras, och ja, shall I go on? Visserligen var det kanske inte det mest trovärdiga av scenarion, men på något sätt fungerade det. Förutom det, funderade jag ofta på det här med factions, tänkte på mig själv i liknande situationer. Funderade allvarligt på vad jag själv skulle välja, vad som skulle passa mig bäst, eller utmana mitt sinne mest, hur jag skulle agera i vissa av Tris situationer etc.

Brister. Brister, brister, brister. Är det konstigt att jag inte kan komma på en enda sak att skriva när jag kommer till den här punkten? För ärligt talat, det kan jag inte. Jag är säker på att de finns, men just nu är  jag alltför förblindad och förälskad av den här boken för att hitta några.


1 kommentar:

  1. Jag älskade Divergent! Precis som du säger, bra karaktärer, underbar värld och inga brister. Jag är riktigt excited över att läsa del två!

    SvaraRadera