lördag 31 december 2011

Årets favoriter


Clockwork Angel av Cassandra Clare
&
Anna and the French Kiss av Stephanie Perkins


&
Across the Universe av Beth Revis


City of Fallen Angels av Cassandra Clare
&
Lola and the Boy Next Door av Stephanie Perkins


&
Bloodlines av Richelle Mead


Divergent av Veronica Roth

fredag 30 december 2011

Införskaffade böcker och åsikter

Är medveten om att jag inte uppdaterat med vad jag kallar "Tillskott i bokhyllan" på ett bra tag. Jag har dock inte slutat införskaffa böcker, utan har bara slarvat med bloggandet. Jag är usel, jag vet. Nedan hade jag åtminstone tänkt kort gå över vilka böcker jag skaffat och läst ut, samt ett kort omdöme istället för en fulländad recension.

Det händer nu av Sofia Nordin

Denna bok var ett impulsköp jag gjorde när jag av nästan slump besökte en bokhandel. Jag vistas nästan aldrig i bokhandlar, men en dag i oktober gjorde jag liksom det. Jag har lovat mig själv att försöka mig på mer svensk ungdomslitteratur. Av någon anledning har jag undvikit den som pesten. Jag vet seriöst inte varför, men jag visste att jag borde ta chansen, för annars skulle det kanske aldrig hända. Det slutade i alla fall med inköpet av Det händer nu, och en eftermiddags läsande.

Jag måste alltså säga att den var väldigt lätt att ta sig igenom. Lättsam på något sätt, men ändå inte. Uppfriskande ämne, helt okej karaktärer, ett språk jag inte fann mig själv van vid, ironiskt nog, även om det omringar mig konstant. Jag läste i alla fall ut den samma dag, gillade den mycket. Rekommenderar den alltså.

The Duff av Kody Keplinger

Förra veckan var det ju alltså jul, och då fick jag fyra böcker (bland dem otroliga Divergent), såväl som Buffy Season 8 Volume 2 (comic då, alltså). The Duff var den första av böckerna jag läste, och jag skulle gissa att den var färdigläst vid 02:00 på juldagen. Beroendeframkallande läsupplevelse skulle jag väl säga, men nu i efterhand kan jag inte säga så där jättemycket om storyn. Den var bra, kul att läsa just då, med bra karaktärer och allt det, men inte särskilt minnesvärd efteråt. Jag gillar den i alla fall, det är säkert.

Bloodlines av Richelle Mead

...har jag sett fram emot att läsa sedan förra året då jag läste ut Last Sacrifice. Detta är alltså Vampire Academy's spin-off. En serie på sex böcker varav en alltså är utgiven. Efter att ha läst den här ser jag definitivt fram emot att läsa resten. Jag hade haft boken fast på huvudet ännu längre efter att jag läst ut den, om det inte var för Divergent, som liksom fick mig att glömma känslan jag fick av att läsa den här. Jag kan åtminstone säga att jag hade svårt att börja på Divergent (innan jag öppnat den alltså), eftersom jag var rädd för att släppa den här. Så mycket gillade, eller till och med älskade, jag den i alla fall. 

Man får lov att träffa gamla karaktärer, följa ännu en story i VA:s värld, och jag är ganska säker på att jag älskade det. Sydney var inte en alltför dålig berättare direkt, och jag gillade henne rätt hyfsat faktiskt. Höjdpunkten var dock förstås Adrian, som nu fick skina mer än tidigare. Jag kan erkänna att min kärlek för Mead har bleknat det senaste året, men den här boken påminde mig om hur mycket man faktiskt kan dras in  av hennes sätt att skriva. Rekommenderas definitivt.

Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Min tredje svenska ungdomsbok hittills, och min första av Johanna Lindbäck. Jag kan direkt säga att jag vill läsa fler av hennes verk. En sann feel-good-berättelse är väl det första jag kommer att tänka på. Innehåller tilltalande karaktärer, en realistisk storyline som man dras in i etc. Har egentligen inte mycket att säga, men jag tyckte om den mycket i alla fall.

The Tribe: A New World av A.J Penn

The Tribe (TV-serie) var min stora kärlek och obsession när jag var någorlunda yngre. Även om jag nu ser brister och dylikt, kan jag inte hjälpa att älska den i stort sett lika mycket som då. Den slutade ganska abrupt efter sin femte säsong och lades ner istället för att producera ännu en säsong. Ända sedan jag såg klart på serien för första gången för ungefär, jag vet inte, fem år sedan(?), har jag väntat på denna berättelse, undrat över om den någonsin skulle komma, och nu finns den, i bokformat. Det känns nästan surrealistiskt på något sätt att hålla den i händerna. Sådan nostalgi och sentimentalitet som sköljer över en alltså. Ja, det är nästan obeskrivligt.

Karaktärerna är för det mesta desamma, handlingen känns typiskt Tribe, om man säger så. Jag kände mig för det mesta nöjd med skildringen. Inte särskilt fast-paced egentligen, men snabb nog. Den var inte skriven på ett särskilt beroendeframkallande sätt, men behovet av att veta vad som skulle hända efter alla dessa år drev mig till att ta mig igenom den rätt snabbt. Jag störde mig dock på bristen av redigering som är alltför uppenbar. Några grammatiska fel, frånvaro av skiljetecken när de behövdes, och den förbjudna närvaron av för många utropstecken. I freaking dialog. Ofta var det antingen "!!", eller "!!!", inte ofta nog för att det skulle gå en på nerverna totalt, men ofta nog för att man skulle stöna inombords i frustration. På något sätt översåg jag det dock, och i slutet kände jag mig tillfredsställd. Jag hade ju trots allt fått veta, och det om något tillfredsställde den där längtan som funnits inom mig de senaste fem åren.

onsdag 28 december 2011

Avid reader once more

Det här med att läsa misstänker jag ha ifrågasatts av mitt undermedvetna på sistone. När jag tänker tillbaka på de närmaste månaderna blir jag nästan förvånad över hur lite jag läst, och hur lite jag ens har känt för det. Visst har jag läst åtminstone lite för att hålla det hela igång, men av vilken anledning? Gammal vana, eller för att jag verkligen velat och känt behovet av det? Jag vet inte. En nästan total svacka har jag varit i, i alla fall. Böckerna har inte tilldragit mig, och endast ett fåtal har ens lockat det minsta överhuvudtaget. Visst har jag uppmanat mig själv att läsa mer, uppdatera bloggen mer, men mest har det känts halvhjärtat. Det låg väl ingen spänning i det hela längre. Förutsägbart kanske.

Behöver seriöst en till. Nu.
Jag vet fan inte hur. Allt jag vet nu är att jag kommit över det och att jag är tillbaka i avid reader mode, och jag känner mig så jävla lättad, glad, överlycklig och tacksam. Mot vad vet jag inte. Julen? Nya böcker att öppna och stirra på med glittrande ögon? Inte riktigt. Hände nog lite innan det, fast det har otvivelaktigt med det att göra. Det måste ha varit något allvarligt fel med mig för att jag inte skulle se magin bakom orden som jag alltid kunnat se innan. Magin i att öppna en bok för första gången, läsa en massa sidor, döma den, inte döma den. Dra slutsatser. Svepas med, inte svepas med. Hänföras. Roas av uselheten. Allting. Bara det har med orden och berättelserna att göra.

När jag nu legat i sängen uppslukad av böcker de senaste dagarna kan jag ju förstås inte hjälpa att se skillnad. Hur kunde jag tro att jag faktiskt inte lagt läsprioriteten åt sidan, när jag faktiskt måste ha gjort det? Jag tror faktiskt jag skiter i svaret, och bara är tacksam för att den perioden är över, att den håller sig borta en lång, lång tid till. Det kommer trots allt ett nytt år snart, och jag tänker inte gå miste av känslan jag inte kände fullt ut detta år. Känslan av magi.

tisdag 27 december 2011

Divergent av Veronica Roth

Divergent av Veronica Roth
Antal sidor: 489
Förlag: Katherine Tegen Books
Release: Maj 2011

In Beatrice Prior's dystopian Chicago, society is divided into five factions, each dedicated to the cultivation of a particular virtue--Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful) and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which the will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is--she can't have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herself.


During the highly competitive initiation that follows, Beatrice renames herself Tris and struggles to determine who her friends really are—and where, exactly, a romance with a sometimes fascinating, sometimes infuriating boy fits into the life she's chosen. But Tris also has a secret, one she's kept hidden from everyone because she's been warned it can mean death. And as she discovers a growing conflict that threatens to unravel her seemingly perfect society, she also learns that her secret might help her save those she loves… or it might destroy her.
Synopsis från Goodreads.

Ni vet hur man ibland (eller sällan) stöter på böcker som greppar tag om en, vägrar släppa en, och gör så att så fort man är klar med den får man känslan av att man inte vågar läsa någon annan bok, för den kommer inte leva upp mot det man just upplevt? Well, det hände just mig, och boken var Divergent av Veronica Roth.

Under hela läsningen var boken som fastklistrad i mina händer, och när den alltför snabbt var slut, kände jag något jag inte ens är säker på att jag kan förklara. Tomhet över att den var över. Glädje över att jag läst något så bra. Beundran för författaren och världen hon skapat. Och förstås längtan efter att få läsa den om och om igen. Samtidigt är sistnämnda känsla motsägande och svår att hantera, eftersom jag ärligt talat inte vågar göra det än. Tänk så tröttnar jag på historien? Det här är otvivelaktigt den sorts bok som stannar kvar hos en långt efter att man slutligen lyckas andas igen efter att ha varit andlös. Jag tror ärligt talat att det var den bästa boken jag läste under hela året.

Jag älskar karaktärerna. Jag älskar Tris, och jag älskar att få se henne transformeras till den hon är, och samtidigt alltid har varit. Jag älskar Four, och jag älskar alla andra älskvärda karaktärer. De avskyvärda avskyr jag som om de vore riktiga människor, så jag är definitivt i förundran av Roth som lyckats göra detta mot mig. Alltigenom boken hade jag alla möjliga sorters tankar, men mest följde jag med i turen, som nämnvärt blev en berg-och dalbana av andlöshet desto närmre slutet man kom. Vad som förvånade mig var att jag var så fördjupad i karaktärernas känslor och dylikt. Vanligtvis brukar detta inte hända mig, men det är bara något med den här boken som får fram det ur mig. Det är minst sagt häpnadsväckande.

Varje gång jag lyckades lista ut och förutse något långt innan det avslöjades, fick jag känna något slags triumf och glädje, istället för att tänka "Men nähä, hur uppenbart var inte det?" Jag liksom anknöt mig till boken på en så djup nivå att jag som sagt kände sådan triumf. Och visst, man kan säga att det bara är en bok, men kom igen, jag är en läsare. Man ska väl vara galen? Galet förälskad i orden, alltså.

Något mer jag älskade, som någon som verkligen är intresserad av dystopi (så länge den görs rätt), var förstås världen. Den annalkande revolten och konspirationen, såväl som samhällets struktur. Psykologin i det hela, ifrågasättandet av människors personlighet och integritet. Personlighetens konsistens och det faktum att regimen verkar vänta sig så lite av människor, att alla enkelt kan delas upp i fem kategorier och att de sedan kan generaliseras, och ja, shall I go on? Visserligen var det kanske inte det mest trovärdiga av scenarion, men på något sätt fungerade det. Förutom det, funderade jag ofta på det här med factions, tänkte på mig själv i liknande situationer. Funderade allvarligt på vad jag själv skulle välja, vad som skulle passa mig bäst, eller utmana mitt sinne mest, hur jag skulle agera i vissa av Tris situationer etc.

Brister. Brister, brister, brister. Är det konstigt att jag inte kan komma på en enda sak att skriva när jag kommer till den här punkten? För ärligt talat, det kan jag inte. Jag är säker på att de finns, men just nu är  jag alltför förblindad och förälskad av den här boken för att hitta några.


fredag 16 december 2011

Official Hunger Games poster


Är den inte bara ... ja, jag vet inte. Det enda jag vet är att jag älskar den och att jag älskar The Hunger Games ändlöst, och att den 23:e mars inte kan komma fort nog.

fredag 9 december 2011

Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor

Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor
Antal sidor: 418
Förlag: Little Brown & Company
Release: September 2011

Around the world, black handprints are appearing on doorways, scorched there by winged strangers who have crept through a slit in the sky.

In a dark and dusty shop, a devil's supply of human teeth grown dangerously low.

And in the tangled lanes of Prague, a young art student is about to be caught up in a brutal otherwordly war.


Meet Karou. She fills her sketchbooks with monsters that may or may not be real; she's prone to disappearing on mysterious "errands"; she speaks many languages--not all of them human; and her bright blue hair actually grows out of her head that color. Who is she? That is the question that haunts her, and she's about to find out. 


When one of the strangers--beautiful, haunted Akiva--fixes his fire-colored eyes on her in an alley in Marrakesh, the result is blood and starlight, secrets unveiled, and a star-crossed love whose roots drink deep of a violent past. But will Karou live to regret learning the truth about herself?

Synopsis från Goodreads.

Jag har varit under en lässvacka som sträckt sig över flera månader. Jag har velat ta tillbaka mina läsvanor, men har inte ens orkat försöka. Jag har en massa olästa, men påbörjade böcker i min bokhylla som inte lockar alls. Om något ska läsas, måste det konstigt nog vara helt nytt, för tydligen tappar en bok mitt intresse om den stått och dammat på en hylla. Vad behövde jag då? Jo, en ny bok som jag kunde ha förväntningar på. Jag brukar lova mig själv att inte ha förväntningar, men i vissa fall måste de tillåtas, även om det kanske inte slutar väl. Jag bara behöver något som triggar mig till att läsa något. I detta fall var det Daughter of Smoke and Bone av Laini Taylor.

Jag hade nästintill ingen aning om vad boken handlade om. Jag bara visste att jag ville ha den eftersom den fått många recensioner som har gjort den oemotståndlig. Jag beställde den, och den levererades oväntat fort för att vara en amerikansk upplaga. Jag blev faktiskt exalterad när jag så paketet. Om en bok nu kunde ha den effekten på mig innan jag ens visste något om den, måste den ju ändå vara bra. Jag hade inte fel.

Jag har en vana att alltid ta reda på för mycket om en viss bok. Ofta vet jag om vissa spoilers och dylikt. Jag  öppnade boken utan någon sådan kunskap överhuvudtaget. Detta visade sig vara en otrolig upplevelse. Jag brukar kunna imponeras av böcker även om jag vet om saker eller inte. Jag brukar anse att det handlar om att författaren ska kunna skriva bra, inte om hur den kan överraska en. För jodå, visst var det en upplevelse att inte jämt veta vad som kommer hända, utan istället kunna gissa sig fram och sedan bli glad när författaren lyckas dra in en. Det är just vad Laini Taylor har gjort.

Taylor har skapat en värld som jag inte kan motstå att investera mig i. Mytologin och världen är bara otroliga. Prosan är normal och har precis rätt effekt. Karaktärerna och deras dynamik fungerar riktigt bra och kändes för det mesta verkliga. Jag var helt enkelt fast, och det ända från att jag läste den första meningen. Jag gillade de flesta relationerna som skildrades i historien. Folk som man bara måste avsky är ändå lätta att beundra, för att de skildrats så bra och verkligt.

Jag kan dock tyvärr inte säga att boken var otrolig på alla punkter. Kärlekshistorien var vad som inte köptes fullkomligt av mig. Jag förstår meningen med att det ska kännas så hastigt, för det förklaras mycket väl och man kan uppleva den där "aha"-känslan. Det kändes fortfarande ganska framtvingat dock. Om kärleken hade fått lite mer tid att utvecklas och finslipas hade jag kanske uppskattat den mer, men som det är nu är jag liksom tveksam. Lyckligtvis är det inte en ensamstående bok, så jag tvivlar inte på att jag kommer älska berättelsen ännu mer när jag väl får läsa uppföljaren.