måndag 30 april 2012

Legend av Marie Lu

Legend av Marie Lu
Antal sidor: 305
Förlag: Putman Juvenile
Utgiven: 29:e november 2011
Serie: Legend, #1

What was once the western United States is now home to the Republic, a nation perpetually at war with its neighbors. Born into an elite family in one of the Republic’s wealthiest districts, fifteen-year-old June is a prodigy being groomed for success in the Republic’s highest military circles. Born into the slums, fifteen-year-old Day is the country’s most wanted criminal. But his motives may not be as malicious as they seem. 


From very different worlds, June and Day have no reason to cross paths—until the day June’s brother, Metias, is murdered and Day becomes the prime suspect. Caught in the ultimate game of cat and mouse, Day is in a race for his family’s survival, while June seeks to avenge Metias’s death. But in a shocking turn of events, the two uncover the truth of what has really brought them together, and the sinister lengths their country will go to keep its secrets.

Synopsis från Goodreads.



Den här boken är verkligen ganska bra. Den har alla element som leder till god bokuppskattning. Den är spännande, actionfylld, och den har en intressant handling såväl som kärlekselement. Enligt de nuvarande trenderna inom litteraturen är denna bok en av de riktigt bra. Det finns som sagt många inom dess genre, men ofta är det så att bara ett fåtal faktiskt är riktigt bra.


Jag gillar denna bok, det gör jag verkligen. Det är ingen bok som gör mig helt mind-blown av känslor och chock osv. Däremot är den riktigt fängslande och innehåller hyfsat intressanta karaktärer. Och när det gäller karaktärerna, är det där den blir mer svag. Det finns nämligen två perspektiv som boken berättas ur: Day och Junes. Som karaktärer är dessa välutvecklade, men när det gäller deras berättarröster är de nästan identiska. Det är dock bara en av få nackdelar.

Vad jag gillade mest med den här boken var definitivt handlingen, och att lista ut den när man väl upplevde den. Man fick ställa nyfikna frågor konstant och man fick uppleva en del aha-upplevelser.

Hur författaren skildrade klasskillnader och dylikt var riktigt bra tycker jag. Det samma gäller resten av samhället. Det är ett sådant där samhälle som gör att man börjar nyfiket undra: varför är det så? Och varför är det så? Inte på det sätt där man inte tycker något är trovärdigt, utan när man tycker just motsatsen.

Allt som allt är detta en bra och njutbar bok som inte är alltför lättsam, och om man gillar t ex. dystopier och liknande rekommenderar jag den definitivt.

söndag 29 april 2012

Video: Vad jag läser just nu

En video där jag berättar vilka böcker jag läser just nu. Enjoy. Eller inte. Ert val. Berätta gärna i kommentarerna vad ni själva läser. Bara för att, liksom.

lördag 28 april 2012

Ny Bookshelf Tour!

I present to you, en helt ny bookshelf tour.


The Unbecoming of Mara Dyer av Michelle Hodkin

The Unbecoming of Mara Dyer
Antal sidor: 452
Förlag: Simon & Schuster
Utgiven: 27:e september 2011
Serie: Mara Dyer, #1

Mara Dyer doesn't think life can get any stranger than waking up in a hospial with no memory of how she got there.
It can.

She believes there must be more to the accident she can't remember that killed her friends and left her mysteriously unharmed.

There is.

She doesn't believe that after everything she's been through, she can fall in love.

She's wrong.
Synopsis från Goodreads.

Jag hade verkligen höga förhoppningar för den här boken, och vart exakt leder den här meningen, må man kanske undra. Jag är inte ens säker. Det finns för mycket att uttrycka för att skriva något simpelt som "förväntningarna möttes" alternativt "förväntningarna möttes inte". Å ena sidan njöt jag verkligen av att läsa den här. Å andra sidan frammanade den tankar av irritation och dessutom djupare tankar efter att jag läst ut den. Dessa djupa tankar handlade om vad författaren gjort fel i sin berättelse.

Något jag inte nämner ofta här på bloggen är Twilight av Stephenie Meyer, och det är inte bara för att ämnet är totalt uttjatat, utan det är för att jag rent ut sagt avskyr nämnda bok. Nu kan jag då inte låta bli att nämna den, för vissa aspekter av The Unbecoming of Mara Dyer påminde mig läskigt mycket om Twilight. Ta till exempel relationen mellan Mara och Noah. Det sätt som Mara är besatt av Noah, hur Noah i sin tur är kryptisk och mystisk men självklart visar sig vara störtförälskad i Mara tillbaka.

Jag gillar bara inte besatt kärlek, eller det som ens är på gränsen till det. Now, Mara och Noahs förhållande kan inte riktigt jämföras med det ohälsosamma förhållandet mellan Bella och Edward, men i princip är det nästan samma sak. Skillnaden är dock att Noah är mindre farlig för Mara. Men ändå.

Något jag dock gillar med denna bok kontra Twilight är hur Mara kan mycket väl vara mentalt instabil, och detta erkänns inom sidorna. Det adresseras, så att säga.

I alla fall, nog av redan nämnda bok. The Unbecoming of Mara Dyer är definitivt en intressant historia med fascinerande element, som dock skjuts åt sidan för att ge plats åt den så kallade romansen. Jag hade helt klart föredragit mer fokus på det som hände i Maras omgivning, och jag hade dessutom inte uteslutit möjligheten av ett verklighetstroget scenario utan övernaturliga element.

Jag var inte överförtjust i varken Mara eller Noah (som det ju alltså låg fokus på), men jag föredrog troligen den förstnämnda. I slutändan var det dock en helt okej bok, och jag drar slutsatsen att det hela högst troligen gäller smak. Det kommer definitivt finnas de som slukar denna bok hel.

fredag 27 april 2012

Tillskott i bokhyllan (21)

Tillskottet den här gången är ett recensionsexemplar av John Lapidus Sverige 2017, från Lapidus Förlag.








Nämnvärt är förstås även ett recensionsexemplar av Varma kroppar som jag fick för ett tag sedan av Mix Förlag.

Delirium av Lauren Oliver

Delirium av Lauren Oliver
Antal sidor: 448
Förlag: HarperTeen
Release: Februari 2011
Serie: Delirium, #1
Svensk titel: Delirium

Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love -- the deliria -- blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy. 


But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love.

Synopsis från Goodreads.

Jag läste den här boken när jag var i ett läs-flow, så att säga. Jag tror att det definitivt påverkade läsupplevelsen. Jag läste den relativt snabbt, men under andra omständigheter tror jag att det hade gått mycket långsammare. För det första, är boken en aning seg. För att fullt njuta av den måste man liksom vara in the moment, och inte tänka på hur mycket som är kvar.

Det finns ingen vidare spänning förrän slutet, och då känns det påskyndat om man jämför med resten av boken. Jag hade en del förväntningar på den här boken eftersom jag verkligen gillade Olivers Before I Fall. Jag var dock beredd på att de skulle vara olika, och det var de. Jag måste nog säga att jag föredrar Before I Fall.

Till att börja med är denna bok rätt dålig när det gäller den dystopiska avdelningen. Den hade kunnat vara bättre, men i min åsikt var samhället inte alltför trovärdigt. Det var som att allt fokuserades på just kärleken och botemedlet, och visst, det är ett bra sätt att kontrollera sin befolkning med, men det känns som att Oliver bara ville fokusera sig på kärleken, så därför utforskades inte resten av samhället. Vad finns mer i denna framtid?

Allt detta betyder dock inte att jag ogillar boken. Den var faktiskt helt okej. Vid stunder var boken riktigt intressant, och även om karaktärerna gick mig på nerverna ibland var de ändå rätt bra. När jag just läste ut den såg jag faktiskt fram emot att läsa uppföljaren. Den känslan avtog dock, och nu känner jag inget starkt behov att läsa den nu när den väl är ute.

torsdag 26 april 2012

A Million Suns av Beth Revis


Recensionen kan innehålla spoilers av bokens föregångare, Across the Universe.

A Million Sun av Beth Revis
Antal sidor: 386
Förlag: Razorbill
Release: Januari 2012
Serie: Across the Universe, #2

Godspeed was once fueled by lies. Now it is ruled by chaos. It’s been three months. In that time, Amy has learned to hide who she is. Elder is trying to be the leader he’s always wanted to be. But as the ship gets more and more out of control, only one thing is certain: They have to get off the ship.
Synopsis från Goodreads.

Det har gått tre månader sedan jag läste den här boken, och en del detaljer kan ha försvunnit. Det betyder dock inte att ja glömt vilket intryck denna bok gav mig.

När jag började komma in i den här boken slogs jag av hur lite jag mindes av Across the Universe. Jag undrade om detta skulle förstöra läsupplevelsen, men lyckligtvis gjorde det inte det. Boken lät mig minnas saker genom lagom mängd påminnelse. Boken blev en uppfriskande upplevelse som jag njöt av.

Jag tog min tid med att läsa denna bok. Det fanns en hel del att smälta, men det på ett bra sätt. Det så kallade mysteriet var bättre och mindre förutsägbart än det i bokens föregångare. Jag gillade verkligen det spekulativa elementet. Det kunde hända att jag trodde mig veta svaret till något, men så motbevisade Revis mig med oförutsägbarhet.

Intrigerna är riktigt spännande. De griper tag om en och vägrar släppa, ens efter att man läst den sista sidan. Det är något jag verkligen uppskattar.

Karaktärerna förblir i denna uppföljare riktigt bra, och berättartekniken är också den riktigt bra. Vid detta tillfälle kommer jag ärligt tala inte på något dåligt. Det fanns förstås negativa delar, men de är bevisligen lätta att glömma. Så det är ju definitivt något bra, och det är dessutom boken.

Free Four!

I och med att Insurgent av Veronica Roth (uppföljaren till Divergent) har nått 35.000 förhandsbeställningar, har Roth släppt en scen ur karaktären Fours perspektiv (en viss scen som involverar knivar). Den kan läsas genom Facebook (man behöver dock inte vara medlem eller inloggad) på denna länk.

onsdag 25 april 2012

Omslagsjämförelse: Bloodlines

Trodde inte att ni någonsin skulle se denna kategori igen, va? Det trodde inte jag i alla fall. Det får mig nästan att känna mig nostalgisk. Huh. Kan dock meddela att kategorin tidigare inte hette "Omslagsjämförelse", utan "Olika omslag", men jag tyckte att det sistnämnda var ganska intetsägande, så jag bytte namnet. I alla fall, here goes.


 US | UK

Så, eh, hur brukade jag göra det här nu igen? Jag måste erkänna att jag känner mig en aning ringrostig. I alla fall, jag gillar faktiskt det amerikanska omslaget, även om det inte är särskilt originellt, och det visar modeller och deras ansikten som ska föreställa karaktärerna. Jag antar att jag helt enkelt inte har något emot dem. Det är dock inte det bästa alternativet, vilket hade varit att vara mer originellt. Där får alltså UK bonuspoäng.

Jag gillar färgschemat på US, men samma sak gäller UK. UK vinner definitivt när det gäller originalitet, men tyvärr måste jag nog säga att US skulle dra till min uppmärksamhet mer på det vis att jag skulle lockas till att läsa boken mer. UK skulle jag inte ta på samma allvar. Så det blir nog US jag föredrar, om än bara för att just den stilen är vad jag är van vid.

Vilket omslag föredrar ni?

Några få justeringar etc.

Bloggen ser nu en aning annorlunda ut layout-wise. Ingen stor förändring direkt. Något som dock är mer nytt, är de nya ikonerna längst upp. Detta leder även till det faktum att, just det, jag har gjort en Facebook-sida gällande bloggen (länk finns nedan). 

Respektive ikoner länkar alltså till:

lördag 7 april 2012

Filmrecension - The Hunger Games

Igår såg jag filmen The Hunger Games för andra gången i mitt liv. Den första gången menade jag att recensera, men det blev inte av, och vet ni varför? Just för att jag tänkte för mycket på filmen och inte riktigt kunde samla mina tankar på ett sammanhängande sätt. bra upplevde jag den som.

Det som är så otroligt med denna film är det faktum att den har samma känsla och essens som boken. Jag hade innan det här nästintill totalt glömt bort hur jag kände mig när jag läste boken för första gången. Det var ett bra tag sedan, och minnet började avta. Vad den här filmen dock lyckades göra var att få mig att återuppleva de där känslorna. Den påminde mig inte bara, utan den förstärkte själva upplevelsen.

Medan den har en någorlunda annorlunda känsla på ett filmiskt sätt, har den i grund och botten samma känsla som boken hade för mig. Detta är rent subjektivt, men jag är väldigt säker på att det inte bara gäller mig.

Jag gillar vad denna berättelse gör mot mig emotionellt. Jag blir fascinerad av moralisk tvetydighet, och The Hunger Games är något som definitivt alltid fascinerat mig.

I denna film får man alltså uppleva berättelsen på ett nytt sätt, men ändå samma. Filmen ger perspektiv och den tar vissa friheter när det gäller berättandet. I vissa filmatiseringar misslyckas detta totalt, men i The Hunger Games utforskas berättelsen bortom Katniss, och i brist på andra uttryck, blir det epic win istället för epic fail.

Punkter och sådant
  • Jennifer Lawrence var klockren som Katniss, och nu kan jag inte tänka mig någon annan i rollen, någonsin. Hennes emotionella kapacitet är minst sagt beundransvärd.
  • Josh Hutcherson spelade Peeta riktigt bra, även om materialet var aningen bristfälligt.
  • Jag är tveksam när det gäller Liam Hemsworth, och det är allt jag har säga där, annat än att det blir  upp till bevis i Catching Fire.
  • OMG Caesar Flickerman. That is all.
  • Effie och Haymitch. Yes.
  • På tal om Haymitch. Awesome i början, men vad hände sedan? Eller något. Jag vet inte.
  • Lenny Kravitz som Cinna är ännu någon jag inte är så säker på. Jag måste säga att jag inte fann honom så där jätteimponerande.
  • Jag kan svamla på om skådespelarna i evigheter, men jag måste åtminstone säga att Willow Shields och Amandla Stenberg var ganska otroliga.
  • För att inte tala om Donald Sutherland. Hans tolkning av president Snow, såväl som Gary Ross tillagda scener var minst sagt genialiska. Karaktären Snow är nu mer briljant än någonsin.
  • Soundtracket. Jag gillade det.
  • Även om första halvan av filmen känns aningen seg, finner jag den på något sätt väldigt nödvändig.
  • Konstrasten mellan distrikten och the Capitol, såväl som ovan nämnda början mot Spelen.
  • Och förstås, the Capitol. Briljant.
  • Våldet tyglas på ett sätt jag finner helt okej. Medan det hade varit mer allvarligt och rörande med mer av det, känner jag att det faktiskt var okej.
  • Den skakiga kameran störde mig inte alls, men jag kan definitivt förstå att den stör andra. Det kan ha blivit lite för mycket av den.
  • Det känns som att Spelen gick lite för snabbt. Jag skrev att början var aningen seg, och att jag tyckte det var okej, men det hade nog varit lite bättre om de givit mer tid åt Spelen.
  • Spoiler. Markera följande text för att läsa: Slutet. För det första, var är tågscenen där det tydligt förklaras att romansen var fake? Det gjordes mycket tydligt--åtminstone för mig--hur det var väldigt viktigt för Katniss att övertyga nationen om sin kärlek, men det är ändå inte fullt förklarande. Jag hoppas bara de hanterar detta på något sätt i Catching Fire, och att det blir ett bra sätt.
  • För det andra: OMG, Seneca. Bären. OMG. Så briljant. Så lysande. Så poetiskt. Och så ironiskt.
  • För det tredje: OMG. President Snow. You brilliant, evil son of a bitch.
  • Gary Ross förstjänar förstås en egen punkt. Jag är i förundran över hans verk.

I sammanfattning: Wow.