måndag 25 juni 2012

Sverige 2017 av John Lapidus

Sverige 2017 av John Lapidus
Antal sidor: 221
Förlag: Lapidus Förlag
Release: 12:e oktober 2011

Året är 2017 och Stefan Löfven är statsminister. I Tyskland vill den nystartade Rörelsen infära ett samhällssystem som frigör tid och minskar kapitalets makt över människor och miljö. Nu föds samma tanke även i Sverige. Folk samlas i tusental på gator och torg. En utmaning för hela Europa men också för socialdemokraten Anders Bergman som känner trycket från avhoppade partikamrater och pressas av kommunisten Mia Lundström när deras vägar åter möts.
Synopsis från bokens baksida.

Jag kan inte direkt säga att jag kan ta ställning bland åsikterna som skildras i denna bok. Politik är något jag aldrig varit intresserad av, och inte heller givit någon stor ansats av att förstå. Dessutom kan jag säga att vuxenlitteratur inte heller är ett typiskt element för mig, men jag kan prata om denna boks litterära värde på något visst sätt i alla fall.

Kort sagt är detta en lättläst bok som man ganska enkelt tar sig igenom. Hos vissa kanske den väcker många tankar, vare sig de är för eller emot bokens handling. Boken är relativt kort och den använder ingen stor prosa. Det passar enligt mig rätt bra med handlingen och vad den försöker säga. Vad som mer gör boken lätt att ta sig igenom är det faktum att den inte idiotförklarar läsaren, om nu denne inte skulle vara särskilt insatt i politik. Det hela skildras på en nivå som inte kräver allt för mycket. Det blir mycket politiskt snack och för det mesta kände jag att jag kunde hänga med.

En sak jag blir tveksam över är hur nära framtiden är, och hur det i sin tur kopplas till att själva statsministern är en riktigt människa. Dessutom har vi det faktum att denna karaktär tidigare var Juholt, men i denna upplaga har ändrats till Löfven, just för att hänga med i tiden. Därför undrar, hur smart är det att använda en verklig människa i något sådant här? Jag menar inte att tracka ner på författaren med det här, utan undrar genuint vad ni tycker om detta? Hade det kanske varit bättre att hitta på en helt fiktiv karaktär?

Historien berättas ur en medelålders mans perspektiv, därmed ett helt nytt perspektiv för mig. Det var intressant, det blev en del privatliv, men det sköts liksom åt sidan för att politik. Visst, huvudpersonens handlingar och dylikt triggades av bland annat privatliv, men det känns som att om dessa handlingar skulle uppskattas fullt skulle man kanske utvecklat mer på det som triggade dem.

Allt som allt är det en hyfsat lättläst bok som nog inte faller alla i smaken. För att fullt uppskatta den måste man kanske vara mer politiskt engagerad. På en professionell nivå, åsiktsmässigt, vet jag inte var den ligger. Jag vet bara vilken sorts nivå den möjligtvis kan ha när det gäller mer generell litteraturuppskattning. Men det varierar helt enkelt från människa till människa.

lördag 16 juni 2012

Varma kroppar av Isaac Marion

Varma kroppar av Isaac Marion
Antal sidor: 287
Förlag: Mix Förlag
Release: 1:a februari 2012 (ursprungligen 28:e oktober 2010)
Originaltitel: Warm Bodies

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem.

Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv. 

Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever. 

Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid. 
Synopsis kommer härifrån.

Man kan lugnt säga att R är den mest unika zombie jag någonsin stött på, och han är högst troligen denna romans högpunkt. Om det inte vore för honom hade boken troligen varit en i mängden av alla zombieromaner. Själva boken är inte fullt i min smak och jag finner den mest medelmåttig, men något som dock lyser upp det hela är som sagt R. Jag uppskattar hans fullt utvecklade och filosofiska tankar. Vid vissa tillfällen kändes denna utvecklade prosa aningen overklig, men för det mesta kom den att vara en fördel.

Jag är inte överförtjust i zombier, och det är inget direkt unikt med dem i detta universum, men de var ändå ett helt okej val plot-wise.

Karaktärerna står inte ut överdrivet mycket, men kärleksintresset Julie är helt okej och hon kan stå upp för sig själv, vilket förstås är bra.

Själva zombieheten hos protagonisten är kanske inte fullt så tilltalande, och kunde inte direkt uppskatta det när han gick runt och åt hjärnor, men det hela fungerade som en bra trigger för handlingen, och boken tar därmed upp en hel del ämnen.

Jag måste säga att boken var en aning seg, men det är den sortens seghet som märks av en del och inte alls uppfattas av andra. Jag tror uppskattningen av denna bok beror helt på smak. Vissa kommer älska den. Vissa kommer inte det. Jag befinner mig någonstans mittemellan. Ett bra tidsfördriv helt enkelt, men trots de filosofiska tankarna tog jag den inte alltför seriöst.

fredag 1 juni 2012

Grattis på 2-årsdagen, Underbart Bokberoende!

...eller ja, två år och 4 dagarsdagen. Jag lyckades göra samma sak som förra året: Jag glömde bort min bloggs födelsedag för ett tag.

Bloggen fyllde alltså två år i måndags, den 28:e maj. Det känns nästan lite overkligt att den har hängt med mig så länge nu. Jag kommer liksom knappt ihåg hur det var först. Så då kom jag på, why not take a trip down memory lane? (Jag har ingen aning om hur man potentiellt skulle kunna säga det där på svenska.)

Mitt allra första inlägg var en recension av Melissa Marrs Wicked Lovely, och om jag inte misstar mig bland alla banners i mappen, så såg den dåvarande bannern ut som följande:


En aning annorlunda, eller hur? Tänk så tiden går liksom. Bara för att tänkte jag att jag kunde visa resten av dem. Någon som känner igen dem, möjligtvis?






Och till sist den nuvarande förstås. Jag har tyvärr inte sparat själva designerna eller layouterna, men nåväl, man blir lagom nostalgisk av bara de här bilderna. Någon mer som gillar nostalgi?