tisdag 5 januari 2016

The Raven Boys av Maggie Stiefvater

The Raven Boys av Maggie Stiefvater
Antal sidor: 416
Förlag: Scholastic Press
Release: September 2012
Serie: The Raven Cycle #1
Svensk titel: Kretsen

“There are only two reasons a non-seer would see a spirit on St. Mark’s Eve,” Neeve said. “Either you’re his true love . . . or you killed him.”

Every year, Blue Sargent stands next to her clairvoyant mother as the soon-to-be dead walk past. Blue herself never sees them—not until this year, when a boy emerges from the dark and speaks directly to her.

His name is Gansey, and Blue soon discovers that he is a rich student at Aglionby, the local private school. Blue has a policy of staying away from Aglionby boys. Known as Raven Boys, they can only mean trouble.

But Blue is drawn to Gansey, in a way she can’t entirely explain. He has it all—family money, good looks, devoted friends—but he’s looking for much more than that. He is on a quest that has encompassed three other Raven Boys: Adam, the scholarship student who resents all the privilege around him; Ronan, the fierce soul who ranges from anger to despair; and Noah, the taciturn watcher of the four, who notices many things but says very little.

For as long as she can remember, Blue has been warned that she will cause her true love to die. She never thought this would be a problem. But now, as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure anymore.

Y'all, kan jag gå med i the Stiefvater bandwagon? Lovar att tygla in svengelskan i så fall (psych). Jag kommer ihåg att jag läste ungefär halva Shiver för flera år sedan, men den kändes lite för Twilight-ig under en väldigt Twilight-ig era. Jag kommer inte direkt ihåg särskilt mycket om språket eller prosan, men nu vet jag säkert att Stiefvater har talang; det gäller bara att hitta den rätta boken. Och The Raven Boys känns helt enkelt rätt.

Jag tycker om i stort sett de flesta karaktärer. Speciellt Ravenkillarna har var och en något som särskiljer dem. Medan Blue inte ger samma intryck av distinktion, betyder det inte att hon är orealistisk eller tråkig. Nej, jag tycker om henne, och ser fram emot att se hur hon utvecklas vidare i serien, särskilt i förhållande till vänskapsbanden och liknande.

En av bokens höjdpunkter är förstås onekligen mytologin. Den är så rik och innovativ! Och den gör handlingen väldigt rik i sin tur. Det här är en sådan där bok jag tycker om för att den fungerar på flera nivåer, främst karaktärs- och handlingsmässigt. Det är inte bara en bra bok, utan det är en bra berättelse.

Ibland kändes det kanske som om det fattades en viss fyllnad, en känsla som pekade på att det kanske behövdes lite mer djup, men det är liksom en klassisk första-boken-i-en-serie-känsla, som oftast innebär att det bara kommer att bli bättre framöver. Efter den här boken har man ju lärt känna världen och anknutit sig till den, och jag kan tänka mig att upplevelserna hos både författare och läsare kommer att bli starkare härefter.

fredag 1 januari 2016

Cinder av Marissa Meyer

Cinder av Marissa Meyer
Antal sidor: 390
Förlag: Feiwel & Friends
Release: Januari 2012
Serie: The Lunar Chronicles #1

Humans and androids crowd the raucous streets of New Beijing. A deadly plague ravages the population. From space, a ruthless lunar people watch, waiting to make their move. No one knows that Earth’s fate hinges on one girl.

Cinder, a gifted mechanic, is a cyborg. She’s a second-class citizen with a mysterious past, reviled by her stepmother and blamed for her stepsister’s illness. But when her life becomes intertwined with the handsome Prince Kai’s, she suddenly finds herself at the center of an intergalactic struggle, and a forbidden attraction. Caught between duty and freedom, loyalty and betrayal, she must uncover secrets about her past in order to protect her world’s future. Because there is something unusual about Cinder, something that others would kill for.

Cinder är en sådan där bok som flyter på bra i många aspekter. Dess styrkor ställer dess brister i skuggan. Narrativet antyder på en komplex värld, men storyn är inte överdrivet komplex för det. Karaktärerna tycker jag om (Iko!!!). Boken går heller inte för djupt in i filosofi om mänsklighet eller något. Det är liksom tydligt att det här är en berättelse för människor om människor. Den här boken får mig att inse hur jag föredrar när man får exposition till en värld genom att uppleva den som om den vore normen. Show and don't tell, ni vet? Det skulle kanske kunna förekomma lite mer skildring av kulturen, däremot. Jag vet att Eastern Commonwealth skulle vara en blandning av kultur från öst och väst (à la Firefly <3), men den kändes kanske lite väl västerländsk?

Jag har sett recensioner som ifrågasätter cyborgnaturen inom narrativet, och därmed tycker att det ska klargöras vad det verkligen innebär att vara cyborg etc. Kanske har jag mer erfarenhet med sci-fi eller är mer filosofiskt stadgad i min världssyn, men det framgick liksom så tydligt för mig att det hela var underförstått och att det passade som underförstått. Cinders självkänsla gällande just sin natur är ju så typiskt växande ungdomlig människa att det inte kan vara fråga om något annat. Det är bara lemmar och verktyg. De har inte ersatt hennes hjärna. Hon har helt enkelt cybernetiska implantat och verktyg som hjälper henne. Hela världsskildringen förtydligar på det där underförstådda sättet just hur mänskliga alla är. Alla de som diskriminerar mot sina medmänniskor? Väldigt mänskliga.

Och på tal om världsskildringen så gillar jag Cinders bristande världssyn. "Åh, jag mår inte helt bra av hur folk ser ner på mig för att jag är främmande. Åh nej, utländska månmänniskor! Sådana barbarer och vildar! Jag känner inte igen mitt eget hyckleri för jag är en tonårig flicka som fortfarande lär sig om världen. Det är ju nästan som om jag bara är mänsklig." Oh wait.

Sagoaspektet gjorde förstås en del av storyn förutsägbar, men då på ett bra sätt. Det lät en som läsare spekulera över eventuella händelser och innebörder, och rent symboliskt sätt hade den här historien stunder av briljans. Parallellerna var just lagom passande utan att bli överdrivna.

Däremot förutsåg jag tvisten i slutet lååååååååååångt innan den avslöjades, men ledtrådarna skulle ju inte vara där om Meyer inte ville ge en möjligheten att lista ut det själv. Så det är väl lite subjektivt gällande om läsare tycker det är bra eller dåligt. Själv bryr jag mig inte så mycket, Jag gillar det där triumferande ögonblicket man ibland upplever i böcker: "Hah! Vad var det jag sa?"

Slutet var ganska abrupt. Först var jag under intrycket att boken skulle avsluta just Cinders personliga historia, så jag blev lite förvirrad när det bara uppkom fler och fler olösta trådar än någonsin mot slutet. Det blev då uppenbart att slutledningen är långt ifrån nära, och att det här bara är början på något större. Så nu är jag glad över att det tog mig rätt lång tid innan jag påbörjade den här serien. Läsmaraton säger du? Sign me up! Jag ser fram emot att få se Cinder igen, och alla andra sagofigurer som komma skall.